SM Olympisk distans 2017

Det som skulle bli året höjdpunkt blev istället årets sämsta dag.. Jag cyklar och springer bättre än vad jag någonsin gjort, men till ingen nytta då min simning återigen krossade drömmarna om en topplacering.

Uppsala bjöd på kanonförutsättningar med ett spännande startfält, kul bansträckning mitt i centrum och kanonväder. Alltså grymma förutsättningar för mig att leverera på min favoritdistans (1500m-40km-10km) Med ett stort startfält på runt 45 herrar samlat på pontonen i den smala Fyrisån var planen att undvika trängsel vid start så mycket som möjligt. Därför valde jag att hålla mig längre ut i ån än den tänkta optimala vägen. Jag och några relativt jämnstarka simmare, trodde jag iaf, höll oss på samma kant vid starten. Planen funkade fint och jag kunde simma ostört!.. Men när man får simma i fritt vatten från början, men trots det aldrig hamnar i någon bra klunga under simmomentet så vet man att man ligger risigt till, (om man nu inte leder loppet) så innebär detta att att ”tåget gått” och en minst sagt tuff inledning på SM-loppet är ett faktum.

Jag fortsatte med mitt vevande i vattnet vilket kändes som en evighet. Men jag levde fortfarande på hoppet! Upp ur vattnet och in i växlingsområdet. Jag kikade bak för att se om jag möjligtvis simmat lite före några av mina bekanta konkurrenter som jag kunde få igång ett bra samarbete med och inleda jakten under cykelmomentet. Men bakom mig var det ganska tomt, och i växlingsområdet fanns det ovanligt få cyklar kvar, vilket också gav indikation på att detta inte lovade gott.

Ut på cykeln och direkt förbi domkyrkan och uppför backen för första varvet av åtta. Benen kändes kanon och jag plockade en del placeringar. Kom ikapp falubon, smålandssonen och träningskompisen Elias Svensson. Vi tog några förningar var, men tyvärr hade han inte sina bästa ben för dagen. (Vi får åka hem o träna vidare du och jag! :D)

Mina ben var fortsatt pigga och jag plockade ytterligare några placeringar, men utan någon bra möjlighet för samarbete. Efter några varv kunde jag räkna in och bedöma klungorna som bildats och avståndet till dem. Här någon gång inser jag att detta lopp blir inte mer än såhär.. Oavsett om jag kände mig pigg för dagen så var det en omöjlighet att med min kapacitet att ta ikapp, eller ens hålla jämna steg med klungorna framför mig. Tillsammans var de för starka. Med ungefär 20 km cykel kvar insåg jag att jag måste fatta ett beslut. (Jag börjar såklart bli sliten av att trycka ensam på cykeln) Men framför allt har jag förstått att ett nederlag är ett faktum, och att jag helst ville hoppa av cykeln och gräva ner mig djupt i ett dike. Men att bryta ett lopp har aldrig tidigare varit ett alternativ, så att börja med det nu kändes bara fel. Därför gav jag mig själv en klapp på axeln och beslutade mig för att från och med då och fram till mållinjen skulle göra mitt bästa och hitta positiva saker att fokusera på.
Jag cyklade de fyra sista varven, i fortsatt ensamt majestät, där jag satsade på att göra mitt tekniskt bästa på varje del av banan med så högt tryck på pedalerna som jag orkade.

Jag har alltid varit ganska snabb i växlingarna mellan de olika momenten. Därför bestämde jag mig för att göra en effektiv T2 (transition 2) och sedan göra en bra avslutande löpning. Min T2 var den snabbast av alla i det stora startfältet (Hurra!!.. 😛 ) och löpningen höll jag ihop helt okej. Jag är i god löpform men självklart är det svårt att hålla trycket och spänsten uppe då besvikelsen över hur loppet utvecklade sig är svår att förtränga. In i mål tog jag mig i alla fall och plockade några placeringar på vägen.

Placering 10 under ett triathlon-SM är mitt sämsta resultat på flera år. Men jobbigaste är det att veta att jag lagt ner många timmar och längder i bassängen det senaste året, och att simningen i våras faktiskt kändes riktigt hoppfull. Men ju bättre cykel- och löpform jag kom i, ju sämre blev simningen. Och senaste veckorna har simningen under träningen varit brutalt dålig, så det är ingen slump att jag simmade dålig även under tävlingen.

Men jag har hunnit bryta ihop och nu är det dags att komma igen! Jag cyklade faktiskt hårt och sprang omotiverat på en tid inom 30 sekunder i förhållande till de tre grabbarna som tog årets SM-medaljer. Så det är faktiskt glädjande! Nu ska jag rycka upp mig och ladda om!

Uppsala 2017

Uppsala 2017

 

Vi ses o hörs!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s