Biografi

1994 skulle bli året då vårt fotbollslandslag tar ett sensationellt VM-brons, Disney släpper ”Lejonkungen” och inte minst, jag kommer till världen. Vilket år asså!.. (För de mindre lässugna finns en kortare presentation här)

10398667_352091931618770_7221043918550175979_n

Team Andersson

Uppväxten var kanon, helt enkelt, i en lagom liten stad där alla känner alla. Man kunde cykla överallt och skogen var precis på andra sidan vägen. Kompisar att hänga med i hela kvarteret och två äldre bröder, Marcus och Tobias, som alltid fanns i närheten. Sommarloven präglades av husvagnssemestrar till olika platser runt om i södra Sverige med familjen och goda vänner till oss. Varje sommar blev det minst en vecka på Öland, det var givet. En stabil familj med mamma-Gunilla och pappa-Tomas i spets.

dfd

Första löppasset med pappa, 1997

Idrotten har alltid varit en given del av vardagen. Har nog varit med i de flesta idrottsföreningar som finns i stan. Allt med boll var kul! (Så att jag skulle bli triathlet var ganska otippat) De sporter jag till slut fastnade för under en längre tid var pingis, simning, fotboll och bandy. Bandyn har alltid varit lite av en favorit, och eftersom elever på gymnasiet i Vetlanda kan välja bandy som tillval, så var det en självklarhet att även jag skulle göra det. Kände sig lite som ett proffs när man cyklade ner till den nybyggda bandyhallen på skoltid för att träna, istället för att plugga. Det var lyx!

bandy klipp

Skrinnar fram på Tjustkulle, 2010

Men hur kommer det sig att jag nu, bara några år efter gymnasietiden med bandy i fokus, bor 412 km norr om bandymeckat Vetlanda och viger mitt liv åt triathlon? Triathlon, det är ju inte ens en bollsport?.. Det är en blandning av många olika faktorer, har jag kommit fram till. Främst att bandyn inte riktigt gick så bra som jag trodde den skulle göra. Jag blev snabbare och starkare, men inte så värst mycket bättre. Fick det väldigt tydligt för mig när jag, i 18-årsåldern, fick vara med i a-lagets träningstrupp. Vi tränade tillsammans hela sommaren och när försäsongen var över gjorde vi olika tester. Vi testade kondition, styrka, explosivitet osv. Jag är en ödmjuk kille, men för berättelsens skull så måste jag vara ärlig och säga att jag krossade hela a-laget på varenda övning. (Kanske inte på bänkpress, nu när jag tänker efter, men det får vara..) Trots detta var jag fortfarande ganska långt ifrån att ta en plats i laget när det verkligen gällde, ute på isen. Vilket gjorde mig ganska besviken och osugen på bandy. I samma veva började triathlon få fäste på det småländska höglandet. Jag testade olika lopp som gick i närheten och blev bara mer och mer sugen. Simning, som jag tränade litegrann fram till 14 års ålder, gick ju helt okej, coolt att simma i sjö! Cykel, som jag aldrig tränat, gick förvånansvärt bra. Alla skridskoskär genom åren var nog inte förgäves, trots allt. Löpningen gick också helt okej. Triathlon handlar inte så värst mycket om talang, utan till stor del om hur man tränar och förbereder sig inför tävlingar. Detta passar mig utmärkt. Rättvist och bra!

Tönsberg, Norge

Tönsberg, Norge

Efter tre år på gymnasiet med teknisk inriktning och bandy som tillval började jag jobba på Team Sportia i Vetlanda. Jobbade, tränade och tävlade hela sommaren. Körde Sverigecupen som Junior och fick mig då ett JSM-brons. Fick efter det följa med junior- och ungdomslandslaget på nordiska mästerskapen i Tönsberg, Norge. Jag fick ganska rejält med stryk av de andra juniorerna, men det var riktig häftigt och kul att få köra i landslagsdräkt. En dröm jag haft sedan knatteåren, men då i de idrotter jag höll på med, såklart. Hur som helst så var detta startskottet till tanken på att börja satsa på triathlon, på riktigt. Under Norgeresan fick jag tips om hur jag skulle gå till väga för att utöka min satsning. Dala Sports Academy i Falun var nästa steg.

Jag sa upp mig från Team Sportia sista September, 2013. Körde upp till Falun och träffade gänget på DSA, körde sedan hem igen. Packade väskorna fulla och flyttade upp veckan därpå. Inget jobb, inga vänner, knappt inget boende. Äventyret hade börjat..

Cuptävling, Umeå

Umeå Triathlon, 2014

Idag är jag riktigt tacksam och stolt över att jag tog detta, ganska vågade, steg ut i det okända. Tillsammans med goda vänner lever jag nu min dröm här i Falun och skapar mig minnen för livet.

Annonser